Vi är nog alla anhörig eller närstående till någon som har en allvarlig sjukdom eller en annan tung diagnos. Hur situationen än är, den påverkar inte bara den drabbade utan även oss, som står bredvid, mycket hårt och kastar omkull våra liv. 

I sådana situationer ligger allt fokus på personen som har det svårt. Vi som anhörig eller närstående engagerar oss till det yttersta. Det är lätt att glömma oss själva. Vi måste orka så länge det behövs, om det så är flera år. Varningstecken som yrsel, sömn-, koncentrations- och minnessvårigheter skjuts undan. 

Ibland botas eller kontrolleras sjukdomen och vår anhörig mår någorlunda eller helt bra igen. Det betyder dock oftast inte att livet med detsamma går tillbaka till sin vanliga lunk. Mycket har hänt under tiden, svåra påfrestningar har tagit ut sitt pris. Oron gnager.

Och, än värre, livet kan ta slut. Många har förlorat en nära anhörig efter en kort eller lång sjukdomsperiod, eller helt oväntat i en olycka, en hjärtattack, en blödning. Hur blir det då för oss som är kvar?

För att orka med dessa påfrestningar, för att hitta kraft och inte hamna i kris eller i en akut stressreaktion behöver vi också få stöd och ta hand om oss själva, både fysiskt och mentalt. 

Det erbjuds dock alldeles för få och små möjligheter till den ack så nödvändiga laddningen av batterierna. Det kan vara skönt att komma bort från vardagen, att bara vara, att slappna av, att uppleva tystnad, att rå om sig själv, att kunna skratta och gråta utan att behöva ta hänsyn till någon annan, att prata med andra som är i samma situation, att bli lyssnad till, att känna att du inte är ensam.  

 

Se vidare under "Rehabilitering".